Agnes gästbloggar


Jag heter Agnes. Jag är konceptuell performancekonstnär och arbetar med rörelse för barn. Ett av mina verktyg för uttryck är dans och min kropp är ett av mina allra viktigaste redskap. Om jag inte kan använda min kropp som jag vill är det som att jag blir fängslad; jag tappar något essentiellt för mitt arbete och liv när kroppen inte fungerar. Så ser verkligheten ut för dansare. Vi går hela tiden omkring och bär på vårt verktyg och om det går sönder kan vi knappast skaffa nya. För några år sedan, 2013, genomgick jag en operation som lagade mig på ett ganska viktigt sätt. Skadan jag hade heter ljumskbråck och är mycket farlig om en har ett aktivt liv vilket ju en dansare liksom har. Operationen innebar för mig att de skar in till bukhinnan (som håller de inre organen på plats) rakt igenom alla muskler och syr fast ett armeringsnät i bukhinnan för att förhindra att den brister helt. En helt brusten bukhinna innebär akut livsfara och det är ju mindre toppen. Jag opererades i januari. Egentligen var jag belagd med träningsförbud i fyra månader samtidigt som de rådde mig att gå tillbaka till ett vanligt liv. Ett vanligt liv just då innebar dans sex timmar varje vardag, minst. De tyckte att jag kunde ta promenader... Jag fick veta att risken för kronisk smärta låg på ca 30% och att det även var risk för känselbortfall, förlamning, stickningar och annat roligt. Jag förberedde mig på det värsta och tänkte att det ju iallafall minskade risken för ond bråd död avsevärt. Eftersom jag inte är i åttioårsåldern och/eller har ett stillasittande liv (så att säga), flög de in värsta rockstjärnespecialistkirurgen som fick operera mig för ingen kirurg på Visby Lasarett vågade. Jag blev inte erbjuden någon rehab eftersom det inte är meningen att en ska dansa så mycket som jag gjorde efter en sån operation. "Försök promenera lite" sa de. Två veckor blev jag sjukskriven och sen var jag tillbaka på dansutbildningen. Då hade jag precis kunnat börja gå på toaletten utan att börja gråta. Jag kunde nästan stå rakt och nästan ligga ner utan att ha ont. Om jag åt morfin alltså. Jag satt i skolan på en saccosäck och tittade på, skrev, reflekterade. Snart hade jag en plan för min rehabilitering. Jag funderade på vad som skulle motsvara "lite promenader" för en kropp som var van vid konstant träningsvärk och daglig fysisk ansträngning. Jag bestämde mig för att befinna mig på samma rumsliga plats som mina klasskamrater -när de gjorde övningar vid balettstången stod jag och hängde över stången och försökte stå upp. När de gjorde diagonaler gick jag långsamt bakom och bara tog mig genom salen. Sakta kunde jag göra mer och mer av vad de andra gjorde och varje dag noterade jag förbättringar. Samma dag jag gick tillbaka till skolan slutade jag med smärtstillande för jag hade bestämt mig för att ställa in mig på målet; en frisk, dansande kropp. I maj 2013 visade vi vår slutproduktion Vårdans. Jag dansade ett eget solo och var med i en krävande, 13 minuter lång koreografi och även i den hade jag ett långt solo. Jag hade rehabiliterat mig själv till så gott som full kapacitet igen på mindre än fem månader. Smärtan då? Känselbortfallet? Jag har kvar all känsel. Jag har oftast inte ont men vissa dagar, som idag, drar det och värker. Då är det bara att kapitulera och vila så att jag kan vara frisk andra dagar. Varför berättar jag det här då? Jo för att våra kroppar är fantastiska och för att vi kan mer än vi tror, för att sjukvården riktar in sig på äldre cismän (all forskning på ljumskbråck hade 2013 utförts på manligt kodade kroppar) och kunskapen om oss dansare, vi som lever i vårt arbetsredskap, vi som tränar på elitnivå men inte sysslar med bollsport, är så skrämmande liten att den hjälp vi erbjuds är så gott som obefintlig. Snart ska jag försöka få igenom en operation av mina stortår. Då kanske det blir ett nytt inlägg i Fridas blogg. Frida var för övrigt personlig tränare för oss i klassen och ett stort stöd i min rehabilitering tillsammans med de andra danslärarna och eleverna på Gotlands Dansutbildningar. Stor kram! Agnes



82 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

vad känner du nu?

..mina morgontankar om kommunikation och vad som egentligen behöver sägas. känslor Jag pratar alltid om känslor - med alla klienter, på varje yogaklass och i all kommunikation utåt. Det är ju inte så

Hälsan på Gotland AB

Org.nr: 559085-8816
Innehar F-skattsedel
Swish 123- 69 159 04