Divine homesickness


Här kommer ett inlägg som är mer spirituellt än någonsin. Jag låter dig få reda på lite mer om hur jag förhåller mig till livet och kraften inom och utom oss.

Jag vill dela det här inlägget eftersom att det känns som min plikt att föra det vidare.

Du kan vara kristen, muslim, hindu, ateist etc eller inte hittat hem i din tro. Det spelar ingen roll här och inte heller spelar det någon roll för begreppet, det är till oss alla. I think :)

Idag presenterade min terapeut ett (för mig) helt nytt begrepp -Divine homesickness.

Jag tittade lite frågande på henne eftersom att jag faktiskt aldrig hade hört talas om det, och om jag får säga det själv så har jag hört många uttryck, begrepp och fraser när det kommer till självläkning.

Divine homesickness översätts till svenska som Gudomlig hemlängtan, men eftersom att jag inte tror på någon gud utan har min tillit till vad jag kallar universum så blir min egen översättning - Hemlängtan till Universums energi. Typ. Du får översätta det på det sätt som passar dig bäst. Mer om innebörden längre ner, först lite bakgrundsinformation.

I en värld där de flesta av oss på ett eller annat sätt strävar efter perfektion så är det viktigt att belysa det faktum att vi människor aldrig kan bli perfekta inte heller kan tillvaron bli perfekt. Skönt va? :)

Vi kan inte bli perfekta eftersom att vi är människor. Vi kan sträva efter att bli den bästa versionen av oss själva och bidra till världen via det kall vi upplever oss ha (ett eller oftast flera genom livet). Men perfekta blir vi aldrig. Vi är människor som behöver balans mellan alla sidor inom oss för att kunna lära, leva fullt ut och bli lyckliga.

I alla religösa texter man kan hitta refererar ordet perfekt till det gudomliga, altet, universum, det som är större än oss. Och det kan jag absolut tänka mig att hålla med om. Det är en skön tröst att veta att vårt jobb inte är att bli perfekta. Vi behöver inte heller leta efter det i världen eller ens oroa oss över det. Det är upp till något helt annat, större än oss.

Jag kommer ihåg filosofilektionerna med Klas på yogautbildningen för många år sedan. Jag kommer även ihåg religionskursen som jag tog på Komvux (heter det fortfarande så??), jag tror läraren hette Kjell.

Det är någonting väldigt fascinerande över filosofi och religion (som jag oftast kan tycka faktiskt är samma sak) där det egentligen bara går ut på att finna mening med livet. Jag tolkar det så i alla fall. Vad människan väljer att tro på är personligt och för personen oerhört privat. Filosofi är och förblir den bästa röda tråden genom mitt liv. Jag kan liksom finna bildliga referenser och metaforer som förklarar människan (så som jag ser den) och hur vi kan må så bra som möjligt, uppleva balans.

Men nej, vi är och kommer aldrig bli perfekta.

Så varför fattar vi inte det då? Varför strävar vi så ofta efter det? Varför har inte poletten ramlat ner? Varför sväljer vi reklam om en perfekt vardag/klädsel/resemål etc med hull och hår? Varför är det ouppnåeliga så jäkla svårt att låta bli att önska som facit? Varför faller vi så lätt offer för Instagramkonton, modeindustrin och karriärstegar? Eller vad man nu har fallenhet för att beundra och vilja uppnå, såklart..

Jag vet rent intellektuellt att vi inte ska sträva efter perfektion utan istället uppvisa hur vi handskas med vår imperfektion. Men varför kommer den där känslan upp? Vad är det för något och hur ska jag förhålla mig till den?

Min terapeut Eva sa ungefär så här:

"Divine homesickness sägs vara själens minne av det perfekta. Då själar är mer än det fysiska på jorden så är de i någon form komna ur det perfekta."

Så jag tolkar det som en charmig liten hemlängtan. Jag menar inte alls att det skulle ha någonting med döden att göra, absolut inte det minsta. Zip, nada, noll. Utan jag tänker mig mer att det är just denna hemlängtan som driver oss framåt och som liksom är vår motivation till att göra det som är rätt för oss.

Men jag vill understryka att det är två skilda saker - känslan av själens hemlängtan och känslan av självförverkligande i livet. Och vi har båda inom oss.

Själen är verkligen jättehäftig! Som det vackraste, till och med.

Så det jag tog med mig från terapin idag är att nästa gång jag eller mina klienter upplever den där jobbiga känsla av att vilja ha det perfekt eller göra saker perfekt så kan jag påminna om att det bara är själens tillfälliga hemlängtan och att det är totalt skilt ifrån det vi är ämnade att göra.

Känns det här flummigt? Känns det för präktigt att ta in? Eller känns det kanske som att en liten pusselbit föll på plats?

Jag brukar inte dela med mig av sådana här enormt privata tankar, men alltså.. jag tycker verkligen att det här är ett "problem" som många lider utav. Och vem vore jag som inspiratör om jag inte delade med mig av mina egna upptäckter och mitt sätt att se på livet?

Hoppas i alla fall att du tar till dig något vettigt :) Att du känner ett lugn över hur du räcker som du är och att du alltid gör ditt bästa.

Jag känner själv att jag fick en skön förklaring till vad det är för känsla jag upplevt många gånger, den där känslan som går i total motsats till det jag egentligen tror på.

Så tack Eva (IGEN) för dina kloka ord och våra otroligt givande och djupa samtal. I love it!!



50 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

vad känner du nu?

..mina morgontankar om kommunikation och vad som egentligen behöver sägas. känslor Jag pratar alltid om känslor - med alla klienter, på varje yogaklass och i all kommunikation utåt. Det är ju inte så

Hälsan på Gotland AB

Org.nr: 559085-8816
Innehar F-skattsedel
Swish 123- 69 159 04