att våga vara ditt sanna jag

Kan vi verkligen våga göra det? Alltså att verkligen lita på vår egen sanning och mening?


Som en förlängning på förra inlägget (där jag tog upp det här med svaghet och styrka) kommer här en fortsatt tanke runt det här med vår så kallade sanning. Och ja.. det är ett komplext inlägg.


Sanning, mening, dharma..

Den du är, är menad att vara och menad att utvecklas till.


Jag tror att vi många gånger är väldigt långt ifrån vår egen sanning. Jo jag vet att det är en djup tanke, men bare with me..

Du vet den där kittlande känslan som du får när du fantiserar om att få göra det där som du i hemlighet drömmer om. Det kanske är att sticka om jobba volontärt med Läkare utan gränser? Eller våga säga upp dig och satsa på studier? Eller våga tala om för honom/henne att du faktiskt har känslor för den personen? Eller kanske att du vill arbeta politiskt? Eller våga starta eget företag? Eller flytta?

Ja typ vad som helst, du förstår hur jag menar.

Är du långt ifrån den personen idag? Långt ifrån att leva på det sättet?

Många är det. Väldigt många frossar i trygghet och skyr förändring.

Men tänk om det är så, att det du drömmer om, är just det som du är menad att göra. Att du är menad att göra och vara den personen som du bara vågar fantisera om.

Tänk om det är så, att det bara är du som bromsar dig själv.

Så varför gör du inte bara det? Vad är du rädd för?


"Nej men så kan man inte bara göra, det är oansvarigt."

"Jag har en familj att ta hänsyn till."

"Lätt för dig att säga, du har det inte som jag.."

"Jag vågar inte ekonomiskt."

"Jo jag vet, men jag måste först bara .."


Nu har ju jag tagit upp större exempel i utveckling, men det kan lika gärna handla om mindre saker så som att vara ärlig, att äta på det sättet du vill eller att ta dig tid till att göra det som du tycker är roligt.

Att vara ärlig i dig själv handlar ju om allt från det lilla till det stora, men det är just det här med att lära känna dig själv och ge dig mer utrymme att vara Du som är så jäkla häftigt!

Kanske låter flummigt? Jag tycker att det mest låter fullkomligt naturligt. Och det vore synd om du går miste om den där känslan av självförverkligande. Det vore verkligen jättesynd.. För det är nog den mest endorfinstinna känsla jag själv någonsin upplevt, tror jag.


Varför blir man då rädd för det som är rätt?

Det borde ju inte vara så eller hur?

En förklaring är hur hjärnan påverkar vårt beteende och våra tankar.


Tänk dig att du står på savannen för ett gäng hundra år sedan. Du står där och har upptäckt att mat eller vatten börjar ta slut och att det är dags att förflytta både dig och flocken till en ny plats. Den plats du levt på är känd och van. Du hittar överallt och är avslappnad och bekväm i alla rutiner.

Nu ska du förflytta dig och du vet att faror hägrar överallt. Du behöver ha blicken stor och bred i varje steg, öronen spetsade och känseln på högspänn. Du ska ta steg dit du aldrig varit. Du vet att du behöver det, att du vill det, men du skulle helst av allt slippa. Helst av allt skulle maten åter igen frodas och du skulle kunna få leva kvar i det bekväma. Lugnt och tryggt.


Hjärnan kommer alltid att skrämma dig när det kommer till okänd mark, förflyttning eller andra obekväma situationer. Det är ett inbyggt varningssystem som är till för att du ska vara säker.

Det är till för att du inte bara ska kasta dig ut och riskera att fara illa. Det är en ren överlevnadsinstinkt och en självbevarelsedrift. Det finns INGET ont i din rädsla, bara gott. Det är ett skydd.


Och det här upplever du även om det gäller att säga upp dig på jobbet eller om det "bara" gäller att våga säga ja. Det som är din bekvämlighetszon är det som hjärnan kommer utgå ifrån. Och du har byggt ditt eget utgångsläge, hur det än ser ut.

Men du behöver röra på dig i livet. Du behöver våga göra det som du känner att du egentligen vill.

Hela livet är en förflyttning, och vissa av oss har lättare att se och våga den förflyttningen, medan andra är livrädda och obenägna redan från start. Men att hela livet är en förflyttning kvarstår.


låt rädslan skydda och leda - inte bromsa

Så ok. Låt oss leka med tanken på att din rädsla är en indikation på att du är något rätt på spåren. Du vet alltså att det är åt det här hållet du behöver/borde gå, och det gör att du kalkylerar med faror. Mycket mer än du gör med saker som inte känns lika relevanta.

Och jag säger inte att rädslor i sig är något att bemästra hela tiden, likt fobier. Det här handlar om förflyttning i livet - självförverkligande.

Att kalkylera med faror är egentligen en form av förberedelse inför livsfara, men sällan är det aktuell med livsfaror när det kommer till självförverkligande. Som jag sa tidigare - hjärnan känner av att du tänker lämna tryggheten och kommer alarmera oavsett mål och syfte. Den känner inte av skillnaden mellan om du ska söka ett nytt jobb och bli lyckligare eller om du ska kasta dig ut för ett stup utan fallskärm. Känslan kan vara lika hisnande ändå - det är ett skydd.


Så rädslan får lov att finnas där, som ett skydd, men låt den inte bromsa dig OM du känner att det är i den riktningen du vill gå.


"Och hur fan vet man att det är rätt då?!"

😏 ursäkta svordomen, men det är ju typ precis så man tänker, eller hur?


Jag tar världens bästa citat från En värsting till syster:

"If you wake up in the morning and you can't think of anything else than to .... then you are suppose to ...."


Eller som en av mina gamla lärare, psykolog Cecilia Duberg, sa: "Gå dit din passion leder dig - och det ska gå dig väl."


Det handlar alltså om att lära känna dig själv och lära dig lyssna till dina egna känslor.

Att lära dig tyda dina egna signaler och finna verktygen till att sålla ut lusten från rädslan.

För du vet väl att rädsla och lust (och de flesta andra känslor) egentligen känns på samma sätt i kroppen..?

Och att lära känna dig själv gör du genom att börja vara sann i alla små val.

Vill jag verkligen det här? Ska jag säga ja eller nej? Vad skulle jag egentligen vilja hellre?

Att våga vara DU i de små valen kommer stärka dig i de större.


Du behöver inte heller förändra dig, du behöver bara vara mer du. Och skit i vad andra tycker, de kan OMÖJLIGT veta vad som är rätt för dig. Inte heller har de någon rättighet att ifrågasätta din väg. Jag brukar säga att "Vägen till sanning rensar dig automatiskt på osanning", och det innefattar också ibland relationer.

Det betyder inte att det är lätt - det betyder bara att det kommer bli rätt.

Och när du väl får vittring om att det är rätt, så är det gamla sättet/relationerna/jobbet inte ens ett alternativ längre..


Jag tror verkligen på att sanningen ska befria dig, på alla sätt. När du verkligen vågar göra det som är menat att du ska göra, så kommer allting annat att lösa sig. Ekonomin kommer reda sig, du kommer må bättre, du kommer bli gladare, du kommer träffa dem du behöver träffa och det kommer bli så som det är menat att det ska bli.

The universe has your back.

Du ska bara våga. Att våga vara/bli ditt sanna jag.


Börja på yogamattan. Vad behöver du? Lugnare, snabbare, lättare, svårare, mindre eller större? Hur kan du möta den du verkligen är?

Kanske våga göra något utvecklande, experimenterande eller lockande..?!




66 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

vad känner du nu?

..mina morgontankar om kommunikation och vad som egentligen behöver sägas. känslor Jag pratar alltid om känslor - med alla klienter, på varje yogaklass och i all kommunikation utåt. Det är ju inte så

Hälsan på Gotland AB

Org.nr: 559085-8816
Innehar F-skattsedel
Swish 123- 69 159 04