en solskenshistoria (som jag grät av)


Jag börjar med att förklara lite lätt vad det här ens är för något.

Impingement i axeln är alltså en inklämning. Det smärtar i axeln och rörelsen är nedsatt (det finns såklart fler orsaker som kan ge liknande problem).


Impingement är faktiskt ingen enskild specifik diagnos i sig, utan det kan vara massor av olika anledningar till att problemet uppstått från första början. Impingement är alltså ett symtom till en orsak.

Det kan exempelvis vara överansträngning, upprepande beteende eller att något annat i kroppen inte lirar som det ska, så att axeln har blivit överansträngd av kompensationen.

Det är ex vanligt att hantverkare får impingement (jobbar mycket med armarna ovanför huvudet). Men för att understryka - det kan också vara en problematik i ex höften eller foten som förorsakat impingement i axeln.


Du har alltså väldigt ont och kan inte röra på armen som du annars brukar kunna.

- det gör ont att lyfta armen framåt/utåt/uppåt

- det gör ont att ta fram plånboken från bakficka

- det gör ont att knäppa bh:n eller ta på dig jackan

- det gör ont att sova på axeln

- och ibland gör det till och med ont i vila (utan aktivitet)


min senaste solskenshistoria

För typ 8 månader sedan som kom det en kille till studion. Han heter Mange.

-- Mange har gett mig tillåtelse att dela med mig av den här historien (annars hade jag aldrig nämnt den eller honom). --

Han hade problem med sin axel redan då, men sa från start:

"Den kan du inte fixa" och ville istället att vi skulle jobba med andra delar som behövde rörelse och elasticitet. Så det gjorde vi, och vi har haft ett regelbundet arbete sen dess.


Han har blivit bättre överallt, men den där axeln har stört mig. Jag vet att jag frågade honom vid tillfälle om jag kunde få titta på den, men han hade ingen tro på att det gick att göra något + att sjukvården var involverad (han utgick från att de skulle fixa den). Så jag lät den vara.

Men innan jag gick på julledighet så kom vi ändå fram till att jag skulle få ge det ett försök, så fort nyåret snurrade igång.

Han hade nu varit vid sjukvården och skulle inte få någon hjälp. "Det finns inget att göra, du kan försöka träna bara" sa doktorn. Men ingen mer information.


"Nej men nu jävlar går vi på den" sa jag (rätt så överlycklig och optimistisk)

En behandling. 30min.

Han kunde inte lyfta armen mycket alls innan det började smärta. Varken framåt, utåt och framför allt inte bakåt (brukar vara värst). Nu vet Mange att jag alltid jobbar utan smärta, så allt vi sen gjorde (både behandling och rörelser) var alltså smärtfritt (eller max 8, där 10 är "aj").


Det här är vad jag gjorde med Mange

- behandlade vävnaden runt skulderbladet

- flossade axeln (flossband är en gummilinda som jag använder mycket)

- jobbade med rörelser i buren

- gick igenom övningar som han skulle göra hemma

Mellan alla påhitt så testade vi hela tiden rörligheten, och vi märkte att det hela tiden lossnade liiiite. All framgång är avgörande i såna här fall, eftersom att det vittnar om att vi är på rätt väg.

Mange var nöjd och jag var nöjd, och han gick hem med en mycket rörligare axel.

Det här är för en vecka sedan. En behandling. 30min.


Idag kom han igen och jag frågade hur det hade gått.

Han ställde sig och började vifta med armen, som om han inte hade några problem alls.

"Men det gör ont när jag kommer hit, och när jag gör så här.." sa han medan han visade mig.

"Men Mange.. vilken j-vla skillnad!! Shit vad du har jobbat bra hemma!"

Och det var ungefär här som jag fick tårar i ögonen, och sen var det kört. Tårarna började rinna och jag fick ursäkta mig gång på gång haha (många av er som varit hos mig, vet ju att jag kan bli rätt emotionell och börja gråta när något är sant och är vackert). Och det här var vackert!

Här hade jag en axel som njöt. En axel som kände sig friare än den gjort under det senaste året (minst).

En axel som kunde röra på sig igen.

Och Mange var glad, och friare. Han hade fått hjälp.

Men framför allt hade han fått rätt verktyg till att kunna påverka sin egen utveckling. Och jag vill vara väldigt tydlig här - Det jag gjorde med Manges axel förra veckan fick det att lossna, men det är HANS arbete på sin egen tid som har gjort den stora skillnaden.

"Men det är ju du som har sagt vad jag ska göra" sa han. Och det är ju sant, men det betyder ju inte att det blir av direkt. Här har vi en kille som fick vittring om läkning, och som då tog alla chanser han fick under en vecka att påskynda den.


Men nej vi är inte klara. Det gör fortfarande ont i hans axel, men inte alls på samma sätt. Så vi fortsätter att arbeta vidare, och går från framgång till framgång.

Dessutom är ju det här fortfarande ett symtom - så vi kommer fortsätta jobba med grundorsaken när det här väl lossnat.

Men nu vet han att jag kunde hjälpa honom. Nu vet han att det inte är kört. Nu fick han hjälp.



Det viktigaste för mig är att aldrig ge upp hoppet om kroppens egna förmåga (och vilja) att läka sig själv. Hela vår kropp sitter ihop (lätt att glömma bort konstigt nog) och att bearbeta fler ställen, än det drabbade, är mitt signum. Jag tror på att se kroppen som en helhet som behöver hjälp att lossna. Därför behandlar jag vader för att släppa på spänning i rygg, eller höfter för att släppa på axlar. Jag hittar på en massa olika saker, och varje lösning är utifrån vem det är som har har framför mig. Ingen lösning passar alla.

Jag har kunder som vägrar låta mig ta i deras fötter, eller kunder som inte alls vill ha behandling (alltså bara rörelse) och tvärtom.

Att hitta ditt egna sätt till läkning är liksom nyckeln. Och även om det ibland kan ta tid för mig att hitta just din lösning, så är det ändå värt det. Huvudsaken är att du ALLTID känner framgång/utveckling VARJE gång vi ses. Annars är det bortkastade pengar på mig.

Mitt sätt att arbeta passar inte alla (orimligt att tro), men testa gärna om du inte redan gjort det.


147 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

..att utvecklas i "min yoga"

Min yoga (den jag leder och lär ut) är så mycket.. Den är rörelse, andning, skratt, acceptans, tillåtelse, nyfikenhet, mod och framförallt ett lugn på insidan. Det är mycket det. All yoga är ju olika,

avundsjuka, rädsla och föreställningar

Varför blockeras vi i vårt flow? Varför låter vi andra människor och småsaker komma emellan oss själva och det vi verkligen vill? Jag tror att avundsjuka, rädsla och föreställningar är treudden som v