Vad är kärlek?

Jag tror att det här är vad vi alla gemensamt verkligen frågar oss själva, i olika skeden i livet.


Så vad är kärlek? Är det individuellt eller finns det några små halmstrå att hålla i när man söker efter den? Hur vet man om det är rätt? Hur vet man om det han/hon känner är rätt?

Och vad är skillnaden mellan passion och kärlek, och behöver de varandra? Hur vågar man lita på och släppa in någon i sitt hjärta?

Hur tar man hand om ett brustet hjärta?

Hur tar man hand om kärlek?

Måste vi ha en kärleksrelation i vårt liv?


Det här är frågor som jag tänkte att jag skulle försöka resonera kring i det här inlägget. Häng med! Och kommentera gärna ❤︎

Observera att jag resonerar och skriver vad jag själv tror och tycker. Vissa citat används men ingen äger förklaringen till vad kärlek är. Vi kan bara filosofera runt begreppet och sen tillåta andra att göra detsamma.

Vad är kärlek? Är det individuellt eller finns det några små halmstrå att hålla i när man söker efter den?


Om vi hoppar rakt in i chakrasystemet, och går direkt till hjärtchakrat, så hittar vi ett försök till att definiera kärlek. Kärlek är acceptans, tillåtelse och medmänsklighet. Även omtanke, omvårdnad och respekt.


Av någon anledning så målas kärlek ofta upp som något rött, mjukt och ständigt berusande. Men kärlek är inte bara det, kärlek är allt, och framför allt så är kärlek ett LUGN. Ett lugn i att du är tillräcklig, han/hon är tillräcklig och det ni har tillsammans är tillräckligt. Man behöver inte göra en massa aktiviteter, resa utomlands, skratta åt samma skämt eller ens ha gemensamma intressen. Kärlek är alltså motsatsen till stimulans. Kärlek är därför lugn. Kärlek är att också dela tristess, depression, ilska och motgångar.

Kärlek är att förstå alla lager av den andra människan, att känna och vilja se hela "deras himmel", med alla väder det innebär, och VILJA att de ska fortsätta vara dem de är.

Kärlek är alltså att lära känna en annan människa, och genom det vilja välja att dela sin vardag med den.

"Jag ser dig, jag vill dig så himla väl, jag vill finnas här, jag vill vara sann med dig" eller som den djupare översättningen av namaste betyder: "Ljuset i mig ser ljuset i dig". ..och att vilja vara där.


Jag brukar själv säga, och tycker verkligen, att kärlek bäst kännetecknas genom hur den andre får dig att känna.

Får du det du behöver när du ber om det? Kan du få det utan att be om det? Känner du en förstärkt känsla av lugn, acceptans, tillåtelse, tillräcklighet och en bekräftelse på att allt du är är ok?


Det resoneras också inom chakrasystemet att den som inte upplevt villkorslös kärlek från sin mamma, kan ha svårt att leta efter den som vuxen, för att man helt enkelt inte vet hur den känns, och då har man inga referenser i sitt sökande. Steg 1 är då att starta med att hitta acceptans till sig själv och kärlek inom sig själv. Det blir sen lättare att se kärleken i andra, och uppleva den tillsammans med andra.

Som sagt, bara ett resonemang.


Hur vet man om det är rätt? Hur vet man om det han/hon känner är rätt?

Vi kan alla bara ta ansvar för oss själva. Men det som avgör hur pass sann kärlek det är, är hur pass ärliga och sanna vi är med varandra. Det tror jag i alla fall. Och det börjar med att våga vara sann emot dig själv.

Att inte spela spel. Att våga vara sårbar. Att våga visa alla dina sidor och våga tro att du är värd att älskas för dem. Att inse att det inte finns något mening i att inte vara den du verkligen är, eftersom att det valet aldrig skulle kunna ge din sann kärlek.


Tillsammans handlar det om kommunikation, närvaro och tillit.

Att säga det ni verkligen känner. Att vilja vara öppen. Att vilja dela allt som händer på insidan.

Att kommunicera tryggt, ärligt och fullt.


Jag hittade också den här förklaringen på en sida som heter Utforska Sinnet. Det var första gången jag besökte den sidan, men jag föll för just deras förklaring:


".. kärlek betyder att man är tolerant inför vad som gör den andra personen obekväm och att man öppnar dörren för tillit.

Du kan inte säga att du verkligen bryr dig om någon förrän du känner till dennes demoner, ilska, vrede och motsägelser. När du verkligen älskar så förstår du att ett förhållande inte bara är skönhet. Det finns även kaos, och med detta dynamit.

För att summera betyder kärlek att man samexisterar med varandra samtidigt som man tar hand om olika detaljer, bygger pussel och slott av hopp och besvikelser i luften. Om vi förstår detta kommer vi känna till det sanna värdet hos permanens, att vissa känslor faktiskt varar och att man inte bara använder och kastar bort dem."


".. och med detta dynamit."

Så jävla bra.


Vi kan aldrig veta hur den andre känner. Inte fullt ut. Men vi kan fråga, bjuda in till ärlighet och våga tro på att den andre väljer att vara sann.

Men en sak som också ofta hoppas över är TID.

Som jag brukar säga, "Sann kärlek vaknar i vänskap". Att ge en relation tid är egentligen det enda sättet att veta. Då ni hinner lära känna varandra på riktigt, och får en möjlighet till att känna efter om ni "vibar" tillsammans.


Vad är skillnaden mellan passion och kärlek, och behöver de varandra?

I förälskelsefasen (som vi kan kalla den) så bygger vi det mesta på attraktion och passion. Både attraktion och passion är yttre stimulis som väcker en inre reaktion (stimulans). Vi har också fått för oss att kärlek grundar sig och ÄR samma sak som attraktion och passion, men jag håller fan inte med.

Tes: Om kärlek är villkorslös så innebär det att sann kärlek även existerar UTAN attraktion och passion. Även utan armar och ben. Utan känsel i kroppen.

Om kärlek är villkorslös så älskar vi varandras väsen och inte varandras kroppar.


Så vad fyller då passion för funktion? Mjo.. jag tror att det främst handlar om fortplantning faktiskt (fan vad trist det lät). Men fortplantning är överlevnad. Jag tror också att passion tillfälligt väcker vår inre livskraft och vårt driv till utveckling, även vår framtidstro och förmåga att släppa allt som varit. Men jag tror inte att passion är något permanent tillstånd vi ska leta efter, snarare tvärt om. Passion bör avta för att ge plats till trygghet och lugn.

Däremot tror jag att passion och attraktionsfasen (förälskelse) är det som ger oss en möjlighet att lära känna varandra. Det är här vi spenderar tid med varandra och får möjlighet till att lära känna den andre, och då även mötas energimässigt via intimitet.

Så jag tror att passion är en viktigt del, men inte avgörande för sann kärlek.

Å andra sidan finns det mycket som säger att just intim passion också för våra väsen närmare varandra, och att vi upplever en samhörighet. Mitt svar på det är ja, det är ett första sätt, men sen lär vi oss det sanna sättet - att älska varandra och känna samhörigheten i den vänskapen, kärleken, tilliten och tryggheten. Så det ena utesluter inte det andra, och är heller inte beroende av varandra. Tror jag alltså. Vad tror du?


En rolig sak med förälskelsefasen är att det ger stresspåslag för kroppen. Det är sant! Förälskelse är allt annat än balans, rent fysiskt alltså. Kroppen gör att du vill, orkar, inte behöver sömn, går hög på endorfiner, inte känner hunger och tappar allt annat fokus. Under förälskelsefasen går vi alltså in i jakt-mode. Förstår du hur jag menar? Så den här fasen SKA avta. Allt annat är onaturligt och obalans.


Hur vågar man lita på och släppa in någon i sitt hjärta?

Det är ju lättare sagt än gjort för de flesta.

Nervös, rädd för att bli sårad, osäker på hur den andre tänker och livrädd för att bli ratad.

Men en sak är alltid sann: Om du inte vågar/kan vara sårbar så kommer du missa chansen att uppleva sann kärlek. Ibland är det helt enkelt en risk man får ta. Det kommer alltid vara läskigt och osäkert till en början, och om vi ska vara helt ärliga så vet ingen heller hur länge en kärlekslåga brinner.

Om du har en chans till kärlek så tycker jag att du ska ta den. Utgå inte från att den ska vara livslång, utan att den bara är. Det kan vara över om en månad eller många år eller vara för evigt, we will never know.. men vi ska alltid välja kärlek, och välja att vara sanna. Tycker jag.


Kanske kan du börja med att kommunicera din rädsla för den andre. Säga vad du är rädd för - att bli sårad, duperad, ratad eller vad det nu kan vara.. Se hur du blir bemött. Kanske är den största rädslan att inse att du inte är bra nog för honom/henne, men blanda då inte ihop det med ditt eget värde. Du kanske inte passade med den här personen, men DU är bra nog och värdefull nog att älskas. ALLTID. Så om inte denna gång så med någon annan. Vi vill inte bara ha just bekräftelsen av andra, vi vill hitta människan som bekräftar att vi duger som vi är, som gör att vi känner det själva på riktigt. Den personen är rätt. Under förutsättningen att den personen också ger dig det du behöver och förtjänar - alltså kärlek.

Så det är bara att våga, en dag i taget. Att bygga en relation på ärlighet redan från start.


Hur tar man hand om ett brustet hjärta?

Det gör så ont. Det gör så injävulskt ont. Som att du går sönder på insidan. Som att allt är förstört. Som att livet stannar. Du tappar mening och tro. Du vet varken ut eller in. Och det enda du vill är att bli av med känslan som sliter dig i tu.


Jag tror att samma sak gäller här, som i att våga öppna ditt hjärta för kärlek: En dag i taget, och att vara ärlig och sann emot dig själv. Möt den jobbiga känslan. Tillåt den att finnas, istället för att trycka bort den. Om du inte klarar det själv så kan du alltid boka tid med mig, eller någon annan som jobbar med att möta känslor.

Sorg gör ont. Svek gör ännu mer ont ibland. Men när du ifrågasätter huruvida du ens är värd att älskas, det är det som förgör dig mest. För det kan kanske bli så att du får dig att ditt eget värde definieras av andras handlingar, men det är inte sant. Det här var bara inte ämnat att vara mer. Det här kommer rusta dig för nästa relation, och hjälpa dig hitta rätt.

För du ÄR värd kärlek. Oj vad du är värd det. Och du kommer uppleva kärlek. Oj vad du kommer uppleva det. Tvivla inte på det. Låt ingen annan få dig att ifrågasätta det eller dig själv.

Du behöver tacka för det som var, ta med dig det som relationen lärde dig, slicka dina sår och sen resa dig upp igen. Det här är en process, och ska få lov att vara det. Ingen ny passion kommer någonsin kunna läka ett brustet hjärta. Det kommer bara skjuta fram problemet, och riskera att du får svårare att öppna upp hjärtat igen i framtiden. Så var sann. Läk. Känn.


Hur tar man hand om kärlek?

När vi väl har den så vill vi ju inte bli av med den, eller hur? Så hur gör vi bäst i arbetet att ta hand om en kärlek? Jag tänker mig att det faktiskt främst handlar om närvaro. Motsatsen skulle vara att hamna i ett slentrian som gör att vi liksom missar varandra på riktigt.

Och det är som man säger: It takes two..

Att vara i nuet innebär att vi ser varandra och är införstådda med vad var och en går igenom. Det är då lättare att kunna möta upp, stötta och ge det den andre behöver. Att dela sorg och glädje, eller att vilja fråga hur det gick med det som var viktigt, och att bli ivrig för varandras möjligheter och tänka lösningsorienterat inför varandras prövningar.

Tryggheten i att dela en vardag är kärlek, och genom att aktivt dela den, och se varandra, så håller man kärleken vid liv. Tror jag.

När och om man upplever ett bristande intresse för den andre, så behöver man nog dra i handbromsen och fråga sig själv om man är där man vill vara, och om det är något som behöver justeras för att det ska bli som man vill. Självupptagenhet borde vara som en motsats till kärleksfullhet, tänker jag.


Sen kommer vi igen till kommunikation och ärlighet. Ja.. igen.

SÄG SOM DU VERKLIGEN KÄNNER

Om du är sårad - säg det. Och försök se dina underliggande känslor till det du reagerar på.

Sällan kommunicerar vi det vi verkligen känner. Ex:

Stör du dig på att din partner sitter med skärm hela tiden (mobil, dator eller tv)? Blir du irriterad och/eller arg? Säger du att ni borde införa skärmförbud?

Istället kanske det handlar om att du känner dig ratad, eller att du inte är viktig nog att vilja vara med. Om det är så, säg då det. "Det känns som att du inte vill vara med mig.. och det gör mig ledsen."

Kanske ett dumt exempel men det här är det absolut vanligaste i bristande kommunikation. Helt plötsligt bråkar man om grejer som egentligen inte ens har något med saken att göra. Så om din partner gör något som får dig att reagera - vad är det då egentligen som väcks inom dig? Känn efter och våga möta det.

"Allt bottnar i bristen av kärleksfullhet" brukar jag säga. Och den känslan gör ont i oss.

Känslan och reaktionen är såklart din att äga, och väldigt sällan den andres avsikt, men om du kommunicerar den så ger du din partner en chans att möta dig där.


Måste vi ha en kärleksrelation i vårt liv?

Nej det måste vi faktiskt inte.

Det finns en föreställning i samhället om att vi alla borde vilja ha en kärleksrelation. Som att det skulle vara meningen med livet. Eller att det i alla fall skulle fattas oss något om vi inte hade det.

DET. ÄR. INTE. SANT. Tycker jag.

När du upplever sann trygghet inom dig själv så har du inte samma behov av att hitta någon som ska stärka den känslan inom dig. Det samma gäller ren kärlek, lugn, glädje och alla andra känslor.

Många gånger mår vi nämligen bättre tillsammans med någon som läker våra sår, eller fyller de tomrum vi har. Men har vi gjort det jobbet själva, och gör det dagligen, så är inte en kärleksrelation det viktigaste för oss längre. I alla fall inte för mening i livet och överlevnad. Däremot är KÄRLEK viktigt för ALLA. Kärleken som samhörigheten man till sin familj, vänner, djur, kollegor och världen i stort. Kärlek finns överallt och den måste vi ha för att må bra och uppleva frid på insidan. Men som sagt, du måste inte ha en relation. Jag tror och tycker verkligen inte det.

Jag känner många som väljer att leva ensamma och älskar det. Jag känner lika många som lever ensamma men längtar ihjäl sig efter annat.

Vi måste ingenting. Och allting återspeglas inom oss. Alla våra behov och föreställningar.

Så vi kommer alltid göra bäst (tror jag) genom att jobba på relationen till oss själva.

Det kommer ge oss en skönare känsla på insidan, göra oss stabilare och göra det lättare för oss att skapa meningsfulla relationer med andra.


Det tror jag.. just nu.. med skrivkramp och ett kaffesug som inte är av denna värld.

Vad tror du?