”Vem gör jag det här för?”

Idag tog jag mina första joggingsteg på flera år.

Det känns som flera år sedan i alla fall, så oerhört avlägset.


Vet du varför jag gjorde det? Jo för att jag fick lust 🙏🏾


År av träningsvägran/förbud

Kanske vet du att jag befunnit mig under träningsvägran sedan några år tillbaka, men om du inte vet det så drar jag en snabb recap.

Det var så att jag tillslut fick nog av den där känslan av att det alltid fanns (även om den låg djupt inbäddad i mitt innersta) en fåfäng och ytlig anledning till varför jag tränade. Och med det menar jag ett bekräftelsebehov.

Träning innefattar här styrketräning och löpträning.

Så jag bestämde mig en dag för att vägra träna om jag inte kunde göra det med enbart lust och av genuint hälsoskäl.

Jag har än idag inte tagit en enda dag på gymmet med vikter och stång. Däremot så rörelsetränar jag regelbundet + yogan och promenader.

Men i det jag gör idag finns det ingen annan motivation än att må bra, vara smidig och slippa värk = så himla snällt och tryggt. Och tänk.. jag saknar inte skivstången alls. Jag har funnit det jag sökte och det fanns närmare än så..


Plötsligt händer det

Men så idag fick jag lusten att jogga lite. Bara lite.

Jag har funderat på det under några veckor. ”Kanske ska..? Nä.. eller..? Ja det kanske..”


Jag hade precis gjort ett miniflöde på typ 3 min, bara öppnat lite och gått igenom kroppen, och då kom lusten.

Så jag knöt på mig skorna och började gå.

Gick tills bajslukten slog emot mig med vinden från Olofs gård, då vände jag och började jogga.

Jag tror att jag joggade i max 200m, och under varje steg tänkte jag ”Vem gör jag det här för? Och varför gör jag det?”

Det kanske låter tungt och jobbigt att ifrågasätta mig så, men jag kan säga dig att det var så otroligt befriande och avlastande.

För jag kände att det var för att jag hade lust, för att hjärtat behöver det och för att jag nu börjar komma tillbaka på riktigt.


Och hur gick det då?

Ja vad ska jag säga hahaha ”Man blir bra på det man gör” ...

Träningsvärken från Tufftisdagsklassen igår gjorde att mina lår kändes som stora stockar. Och blodsmaken i munnen var ett faktum (en känsla man kan uppleva av ansträngning eller av kall och hård vind ner i halsen).

Men pulsen - den var bra! Och det tackar jag yogan för.


Springa mer och längre?

Nä det vet jag inte, det är inget jag längtar efter eller planerar. Jag tar det som det kommer och låter faktiskt lusten styra mig.

Jag har ingen annan agenda än att ha en balanserad kropp.

Allt mitt krut går till att jobba själsligt och även mentalt.

Det har visat sig vara min bästa väg till välmående.



35 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

vad känner du nu?

..mina morgontankar om kommunikation och vad som egentligen behöver sägas. känslor Jag pratar alltid om känslor - med alla klienter, på varje yogaklass och i all kommunikation utåt. Det är ju inte så

Hälsan på Gotland AB

Org.nr: 559085-8816
Innehar F-skattsedel
Swish 123- 69 159 04